Eldflugorna flyger och flyger: Nanzhuangs japansk-aboriginska motståndsincident 31(瑞典文)

Kapitel30: Blod färgar Henglongbergens bergspass

Samtidigt utkämpade den japanska arméns femte bataljon och Atayalfolkets frivilligstyrkor från Longshan en intensiv eldstrid med kulsprutor och gevär längs Henglongbergens bergspass. Inför frivilligstyrkornas anfall från bergssluttningarna på båda sidor försökte den japanska armén till en början utnyttja den överlägsna eldkraften från närmare tolv kulsprutor för att undertrycka frivilligstyrkorna på båda flankerna. Men frivilligstyrkorna, som hade höjdöverläget, smög sig fram i grupper om tre till pilbågarnas skotthåll och offrade sig utan fruktan genom att en efter en slå ut de japanska kulspruteställningarna med explosiva pilar. Därefter började frivilligstyrkans endast två kulsprutor, uppställda på den högt belägna platån, i stället utöva en förvånansvärt stor verkan. Många japanska soldater låg bakom de rullande stenblock och stockar som hade samlats på bergsstigen och sköt tillbaka, medan deras stupade kamrater och sårade låg utspridda omkring dem. De hade träffats under infödingarnas första anfallsvåg.

Soldat A frågade oförstående:

”Hur kan dessa infödingar ha kulsprutor och gevär?”

Soldat B svarade:

”De måste uppenbarligen ha tagit dem från våra egna trupper.”

Plutonchefen Kikuchi Kanehiro, som stod bredvid dem, skällde ilsket:

”Bakayarō! Vad tjänar det till att prata om det nu? Vi har fler gevär än de har. Vad är ni rädda för? Öppna eld genast!”

Frivilligstyrkorna sköt explosiva pilar mot de japanska soldaterna på båda sidor om bergsstigen i dalen. Explosionerna smattrade oavbrutet som popcorn som sprack. Under den ömsesidiga eldgivningen mellan gevärsskyttarna verkade den japanska armén inte heller ha något övertag mot Atayalfolket, som sedan länge var skickliga jägare med jaktgevär.

Bataljonschefen Yokomitsu Daiyū såg sina män falla en efter en och insåg att om detta fortsatte skulle hela styrkan snart utplånas. Han funderade just över hur han skulle kunna leda sina trupper ut ur inringningen när stabsofficeren Itsukigawa Tarō, som stod bredvid honom, redan hade blivit skjuten. En sjukvårdare höll på att förbinda hans sårade axel, men han samlade ändå sina krafter och sade:

”Bataljonschef, medan vi fortfarande har tillräckligt många soldater kvar bör vi dra oss tillbaka omedelbart. Om striden fortsätter kommer våra bröder förmodligen alla att begravas här.”

Yokomitsu Daiyū sade bittert:

”Vi har allvarligt underskattat infödingarnas eldkraft och stridsvilja. Det verkar som om de har bestämt sig för att försvara denna bergsväg till sista man. Vi drar oss först tillbaka till foten av Hushan och inväntar förstärkningar.”

Han vände sig mot signalisten och sade:

”Blås till reträtt. Låt första infanterikompaniet utgöra eftertrupp och skydda våra män under tillbakadragandet.”

Signalisten svarade:

”Hai!”

Reträttsignalen ekade genom hela bergsdalen. Under frivilligstyrkornas täta förföljelse drog sig den japanska armén tillbaka från den gamla Henglongbergsstigen i fullständig oordning och lämnade efter sig mer än trehundra kroppar utspridda över bergsvägen samt svårt sårade soldater som låg kvar och stönade.

På morgonen den artonde anlände den japanska arméns andra bataljon ur Kumagai-brigaden, stationerad i Huludun-distriktet i Taichū-prefekturen, med ettusen tvåhundra soldater till ingången till Henglongbergens bergspass och förenade sig med de drygt åttahundra man som återstod av den femte bataljonen.

Bataljonschefen för den andra bataljonen, Shimamura Hikohide, sade:

”Överste Yokomitsu, vad är det som har hänt med er femte bataljon? Hur kunde ni hamna i ett sådant eländigt tillstånd?”

Bataljonschefen för den femte bataljonen, Yokomitsu Daiyū, log kyligt och sade:

”Bataljonschef Shimamura, när ni själva stöter på infödingarna och får smaka deras styrka kommer ni att förstå hur farliga de är.”

Den sårade stabsofficeren Itsukigawa Tarō sade ansträngt:

”Terrängen vid Henglongbergens bergspass är oerhört gynnsam för försvar. Den har verkligen den storslagna känslan av att en enda man kan hålla passet mot tiotusen angripare. Infödingarnas eldkraft överträffar vida våra uppskattningar. De har nu sannolikt närmare tio kulsprutor och omkring fem- till sexhundra gevär.”

Operationsofficeren för den andra bataljonen, Yamada Tadao, frågade:

”Hur stora förluster har ni lidit?”

Operationsofficeren för den femte bataljonen, Endō Shōji, svarade med ett dystert ansiktsuttryck:

”Mer än ett kompani. Första kompaniet har förlorat över hälften av sina män.”

Itsukigawa Tarō sade:

”Det verkar som om deras eldkraft blir starkare efter varje slag de utkämpar.”

Endō Shōji sade:

”Vårt artilleri är fullständigt värdelöst här. Vi kan bara låta infanteriet kämpa sig fram med ren kraft. Men att storma uppför sluttningarna är mycket ofördelaktigt för oss. Dessa infödingar är lika kvicka som leoparder i de djupa bergen.”

Shimamura Hikohide sade:

”Nåväl, oavsett hur stora uppoffringar som krävs måste vi bryta oss igenom inom de närmaste två eller tre dagarna, rensa Longshan-byn och så snabbt som möjligt förena oss med general Nakajōs styrkor.”

Itsukigawa Tarō log bittert och sade:

”Jag vågar inte vara så optimistisk. Under gårdagens strider märkte jag att infödingarna verkar ha bestämt sig för att försvara detta bergspass till sista man. De arbetar i grupper om tre, och bara med sina explosiva pilar kan de slå ut en av våra kulsprutor.”

Stabsofficeren för den andra bataljonen, Murakami Toshizawa, sade:

”Tarō, det låter verkligen besvärligt. Ungefär hur många soldater har infödingarna?”

Itsukigawa Tarō svarade:

”Sex- eller sjuhundra man åtminstone. Jag kan inte göra någon exakt uppskattning.”

Shimamura Hikohide sade:

”Det verkar som om er femte bataljon har blivit av med allt sitt mod. Om en stund blir det vi som leder huvudanfallet medan ni fungerar som understöd. Den här gången finns det bara en väg – framåt. Ingen reträtt. Överste Yokomitsu, klarar ni det?”

Yokomitsu Daiyū återfick en del av sin stridsvilja och sade:

”Det kunde inte bli bättre!”

Shimamura Hikohide sade:

”Den här gången tänker jag låta hela artilleristyrkan byta utrustning. Alla ska lägga undan artilleriet och i stället beväpna sig med gevär.”

Yokomitsu Daiyū nickade och sade med ett ansträngt leende:

”Shimamura, jag hoppas att din plan fungerar.”