“Re-reading One’s Own Sorrow”

Seeing your vicissitudes, re-reading my own sorrow —— Eileen Chang

Re-reading one’s own sorrow
Those vicissitudes, after being written into poetic lines
fall silent, like green moss on a stone surface
covering the textures of memory
When I grow weary of this kind of life
the books will be put away
thrown into the fire
following a strand of light smoke murmuring, dispersing with the wind

Sign a letter of undertaking, grasping one’s own heart
tight, wringing out all emotions
watching it weather, harden
turn into a stone; apart from palm lines
you will find no other trace
to infer how I drifted onto the streets
and how I spent each chilled, temperature-losing dusk

Re-read oneself, sorrow has always been
after vicissitudes, the annotation of shadow
There will be such a day when you dream
that I have turned into a resurrection herb
waving to you in moonlight
not to make you suddenly remember me
but to remind you to seize the present moment
to gather tears and bitter smiles, turn over
change into another posture and another script
enter a beautiful dream
where there is sunlight and the scent of grass
no one sings the phantom song of sorrow
on the snowfield, my shadow
like a blue bird, crying and wandering in the moonlight

Swedish Translation

“Att återläsa sin egen sorg”

Att se din världserfarenhet, att återläsa min egen sorg —— Eileen Chang

Att återläsa sin egen sorg
De där världserfarenheterna, efter att ha skrivits in i poetiska rader
tystnar, som grön mossa på en stenyta
som täcker minnets strukturer
När jag blir trött på detta liv
kommer böckerna att plockas undan
kastas i elden
och följa en strimma av lätt rök som mumlar och sprids i vinden

Underteckna ett åtagande, håll fast vid sitt eget hjärta
hårt, vrid ut alla känslor
se dem vittra, bli hårda
förvandlas till en sten; förutom handflateslinjer
finns inga andra spår
som kan antyda hur jag drev omkring på gatorna
och hur jag tillbringade varje nedkyld, temperaturförlorad skymning

Läs sig själv igen, sorg har alltid varit
efter världserfarenhet, skuggans förklaring
Det kommer en dag då du drömmer
att jag har blivit en uppståndelseört
som vinkar till dig i månskenet
inte för att du plötsligt ska minnas mig
utan för att påminna dig om att gripa nuet
att samla tårar och bittra leenden, vända dig om
byta till en annan hållning och ett annat manus
gå in i en vacker dröm
där det finns solsken och gräsets doft
ingen sjunger sorgens spökvisa
på snöfältet, min skugga
som en blå fågel som klagar och vandrar i månskenet