English Translation

"Dinosaur Parents" / Chen Qu Fei

Parents enter the school gate with long necks and giant teeth.
Their leather shoes are like fossils, crushing the tranquility of the morning reading session.
The principal lowers his head at one side, like a tamed pterosaur,
turning regulations into a gentle wind.

The first interrogation begins in the conference room.
The strata deep underground split open, and roaring bursts forth.

"Why does my child feel uncomfortable when attending school?"

"Why are the grades not as gentle as we imagined?"

The teachers stand like withered trees,
one after another like overburned matches,
explaining order, logic, and goodwill that has not yet collapsed,
yet being misinterpreted as corporal punishment and bullying.

The problematic students smile in the corner,
raising their mobile phones as shields,
recording the angle of collapse of every sentence,
waiting to become the next headline.

At last, the principal speaks.
His tone is like flakes of skin peeling from a dinosaur,
cold and trivial:

"We will first review the teachers and soothe the emotions of the parents."

The classroom instantly loses gravity.

The members of the school affairs committee form a circle,
as though participating in a prehistoric hunt.

And the blackboard still bears yesterday's homework.
The chalk dust is too light to prove any innocence.

After school, in the classroom,
the teacher wipes the blackboard alone,
like restoring a piece of land that is disappearing.

Outside the window, the dinosaur parents are still walking in their dreams,
carrying roars that will never become extinct.

And education, after apology upon apology,
turns into an ICU ward, gradually falling into a coma.

Svensk översättning

”Dinosaurieföräldrar” / Chen Qu Fei

Föräldrarna går in genom skolporten med långa halsar och väldiga tänder.
Deras läderskor är som fossil och krossar morgonläsningens stillhet.
Rektorn står bredvid med böjt huvud, som en tämjd flygödla,
och förvandlar reglerna till en foglig vind.

Den första utfrågningen börjar i sammanträdesrummet.
Jordlagren djupt nere spricker upp, och ett vrål bryter fram.

”Varför känner sig mitt barn obekvämt när det går till skolan?”

”Varför är betygen inte så milda som vi hade föreställt oss?”

Lärarna står som förtorkade träd,
som överbrända tändstickor, en efter en,
och förklarar ordning, logik och den välvilja som ännu inte har rasat samman,
men blir misstolkade som kroppsbestraffning och mobbning.

Problemskapande elever ler i hörnet,
höjer sina mobiltelefoner som sköldar,
spelar in rasvinkeln i varje mening,
och väntar på att bli nästa rubrik.

Till slut öppnar rektorn munnen.
Hans tonfall är som hudflagor som faller av från en dinosaurie,
kallt och trivialt:

”Vi ska först granska lärarna och lugna föräldrarnas känslor.”

Klassrummet förlorar omedelbart sin tyngdkraft.

Ledamöterna i skolans ärendekommitté ställer sig i en cirkel,
som om de deltog i en urtida jakt.

Och svarta tavlan bär fortfarande gårdagens läxa.
Kritdammet är för lätt för att kunna bevisa någon oskuld.

Efter skoldagens slut, i klassrummet,
torkar läraren ensam av tavlan,
som om han återställde ett stycke land som håller på att försvinna.

Utanför fönstret vandrar dinosaurieföräldrarna fortfarande genom sina drömmar,
med vrål som aldrig kommer att dö ut.

Och utbildningen, efter ursäkt på ursäkt,
svänger in på en intensivvårdsavdelning och faller gradvis in i koma.