〈The Troubles of a Cheetah〉

“Look, Simba. Everything the light touches is our kingdom.”
— The Lion King

Every place illuminated by sunlight belongs to you,
the kingdom of the lion pride.
In the lions’ world, you make the rules.
Only praise is accepted; overtaking on a curve is forbidden.
No exposing of any flaws or diseases is allowed.
Even if it is merely a loose screw,
or an ambiguous belch of fullness,
if some tactless fellow
accidentally lets the truth slip out, igniting a spark of truth
that burns a hole through the darkness,
he will become your public enemy.
This is your tacit understanding and hidden rule.

You would not want to hear my inner monologue.
Although I also bear the markings of the feline family,
I am actually a cheetah, accustomed to walking alone,
relying on speed to hunt, rather than ambush or pack attacks.
Though fighting alone is difficult, it grants freedom—
freedom of will and movement, needing no restraint,
no obeying leaders, no following along clapping and shouting,
no pretending to fit in merely to get a share of meat,
carefully hiding away one’s original nature.

When I decide to return to the grasslands to hunt,
what sort of psychological preparation should I have?
Should I conceal my true nature, become gentle and easy to negotiate with,
imitate your gestures and tones while flattering one another,
and maintain friendly relations with you?
But I do not want a share of that meat.
Embedded in that meat are
your shallow bite marks and vulgar saliva,
which would surely ruin my appetite
and wound my self-respect, which admits no discount.

Note: “Inner monologue” means internal monologue.

Svensk översättning

〈En gepards bekymmer〉

”Look, Simba. Everything the light touches is our kingdom.”
— Lejonkungen

Varje plats som solen lyser över tillhör er,
lejonflockens kungarike.
I lejonens värld är det ni som bestämmer reglerna.
Endast beröm accepteras; ingen får köra om i kurvan.
Ingen får avslöja några brister eller sjukdomar.
Även om det bara handlar om en lös skruv,
eller en tvetydig mätt rapning,
så kommer vilken obetänksam typ som helst,
som råkar försäga sig och tända en gnista av sanning
som bränner hål genom mörkret,
att bli er offentliga fiende.
Detta är er tysta överenskommelse och er oskrivna regel.

Ni vill inte höra min inner monologue.
Trots att jag också bär kattdjurens mönster på kroppen,
är jag egentligen en gepard, van att vandra ensam,
att förlita mig på hastighet vid jakt, snarare än bakhåll eller flockattacker.
Även om ensam kamp är hård, ger den frihet—
frihet i vilja och handling, utan att behöva begränsas,
utan att lyda en ledare eller följa med och applådera och ropa,
utan att behöva låtsas passa in bara för att få en köttbit,
och försiktigt gömma undan sin ursprungliga natur.

När jag bestämmer mig för att återvända till savannen för att jaga,
vilken sorts mental förberedelse borde jag då ha?
Ska jag dölja min natur och bli mild och lätt att tala med,
imitera era gester och tonfall när ni smickrar varandra,
och hålla vänskapliga relationer med er?
Men jag vill inte ha någon del av den där köttbiten.
I den köttbiten sitter
era ytliga tandavtryck och ert vulgära saliv,
vilket säkert skulle förstöra min aptit
och skada min självkänsla, som inte kan rabatteras.

Not: “Inner monologue” betyder inre monolog.