"The Catalpa Flowers"

In the autumn of the year you were imprisoned,
the catalpa flowers bloomed.
They were spread all over the mountains and hills,
in shades of pink, white, and pale purple,
and the birds and butterflies buzzed around them busily, as if they were a punishment difficult to bear.

If one says things that others dont like to hear,
should they be locked up to reflect on their words?
If the flowers make a noise
but the catalpa tree still doesnt produce fruit,
should they be punished by not allowing them
to bloom anymore?
I really dont understand.
As a housewife like me, when I feel sad,
I just hide and cry quietly away from my children,
just like the insects on the back of the catalpa leaves
that are constantly startled by birds
and are always on edge at the slightest movement,
making me unable to eat or sleep all day.

Children like to play tag and hide-and-seek
in the cool shade of trees,
but I can only stand outside the woods
and call out to them.
I am afraid of the darkness,
which hides the green eyes of owls
that spy on peoples every move
and the cold-blooded scorpions
that wave their claws menacingly.

The dark, sunless abyss reminds me of a prison,
with its cold, towering walls
that imprison the body and mind.
It also reminds me of kind people
struggling to survive in the darkest times.
At the same time, I am afraid of the flying pollen
and ubiquitous ideologies
that constantly stimulate my nose and eyes,
causing me to sneeze, tear up,
and become a sensitive and allergic person.

The few young trees under
the shade have never grown well.
They do not need excessive shelter,
but instead need to venture out
into the sunshine and rain,
raise their heads and listen
to the various sounds of birds and insects.
But I am foolish. The neurotic politicians
extend their branches outward like oil trees,
aiming to cover everything,
while believing that darkness is the most effective way
to intimidate and quiet people down.

「油桐の花」
あなたが捕まって刑務所に入ったあの秋、油桐の花が咲きました。
粉白や淡紫色の花が山中に広がり、
鳥や蝶が忙しく飛び交い、美しいけれども、
ある種の苦しい罰のようにも感じました。

人が聞きたくないことを言ったら、
牢屋に閉じ込められて反省すべきだと言うのですか？
もし、花が騒いだあとでも、
油桐の実がつかなかったら、それから先、
花を咲かせることを禁じるべきだと言うのですか？
私には分かりません。
私のような専業主婦が悲しいとき、
子供たちに見つからないようにこっそり涙を流すだけです。
それは油桐の葉の裏側のように、
鳥たちに驚かされるために不安で食事も眠れなくなってしまう
青虫たちのようなものです。

子供たちは涼しい木陰でかくれんぼをするのが好きだけど、
私は外から彼らを呼びかけるだけで勇気が出ない。
暗闇が怖い。そこにはフクロウの緑色の瞳が覗いていたり、
人々の言動を監視する冷酷なサソリが時々爪を振るっていたりする。
そういった天日に当たらない闇は、
監獄を思い起こさせる。
そこはあなたの心身を禁じ込める四面の厳しい壁に包まれている。
そして、暗黒時代に生き残るために奮闘する善良な人々を思い出す。
同時に、私は舞い上がる花粉も怖い。そう、
どこにでも存在する意識形態は、
私の口や鼻を刺激して、くしゃみや涙が出て、
敏感なアレルギー体質に変わってしまうのだ。

木陰にある数本の苗木はいつもうまく育たない。
彼らが必要としているのは過度の陰に過ぎず、
むしろ陽光や雨に打たれ、
胸を張って立ち上がり、
鳥や虫の鳴き声など、様々な音を聞くことです。
しかし私は本当に愚かでした。
あの神経質な政治家たちは自分たちを限りなく拡大し、
まるで油桐の枝葉のように外に伸ばそうとしています。
彼らはただすべてを覆い隠したがるだけで、
同時に暗闇こそが人々を脅かし、
人々を静かにする最も簡単な方法であると信じています。

瑞典文
"Kinesiskt Porslin" (översättning från kinesiska)

Under hösten när du arresterades, blommade kinesiskt porslin överallt i bergen med rosa, vita och lila färger, med fåglar och fjärilar som flög runt och gjorde det vackert som en pinsam bestraffning.

Om man säger saker som folk inte vill höra, är det då rätt att sitta i fängelse och reflektera? Om blommorna bråkar och kinesiska porslinsträdet fortfarande inte ger frukt, ska vi då straffa dem och förbjuda dem att blomma i framtiden? Jag förstår verkligen inte, som en vanlig kvinna, när jag känner mig ledsen, gömmer jag mig för att gråta tyst för mig själv precis som baksidan av kinesiska porslinsbladen där de gröna insekterna som lider av fågelattackerna gör mig nervös hela dagen med minsta lilla rörelse och hindrar mig från att äta eller sova.

Barnen älskar att springa runt och leka kurragömma i skuggan av träden, men jag vågar bara stå utanför skogen och ropa på dem. Jag är rädd för mörkret, där finns ugglors kalla ögon som tjuvkikar på människors beteenden, och kalla blodiga skorpioner som viftar med sina klor. Det mörka som inte ser dagens ljus får mig att tänka på fängelset, med sina höga och kalla murar som begränsar både min kropp och själ. Samtidigt är jag också rädd för pollen som virvlar runt i luften och de allomfattande ideologierna som irriterar min näsa och får mig att nysa och gråta, vilket gör mig till en ömtålig allergiker.

De små träden under skuggan har aldrig växt ordentligt. De behöver inte överbeskyddande skugga, utan snarare solsken och regn för att stå rakryggade och lyssna på fågelsång och insekternas ljud. Men jag var naiv och de nervösa politikerna expanderade sig själva som grenarna på en oljeträd, och de försökte täcka allt med en övertygelse om att mörkret skrämmer människor till tystnad, och det är det enklaste sättet.

-Chen Qingyang, publicerad i mars 2003 United Literature magazine.